West 38th Street är stekhett, tydligen. Både Archer Hotel, ovan gratis casino 100, och Refinery Hotel ligger på samma gata, till och med i samma kvarter. Refinery är inrymt i en gammal hattfabrik (det här är New Yorks gamla textildistrikt) och hedrar historien med sin inredning. Mattorna har saxar i mönstret och på väggen bakom lobbyn sitter hattnålar i en konstinstallation. Läget är, precis som för Archer, helt perfekt med kort promenadavstånd till shoppingen runt Herald Square, till Empire State Building, Times Square och till sköna Bryant Park. Refinery har en till trevlig fördel – och en till likhet med Archer Hotel – en trevlig takbar!
Loews Regency är inget nytt hotell, det har funnits på samma plats på Park Avenue i över 50 år. Men! En renovering till ett värde av nästan en miljard svenska kronor gör att det känns skinande nytt igen. Har flera gånger utsetts till ett av New Yorks bästa hotell – och det var innan renoveringen.
Marlton Hotel är en annorlunda hotellupplevelse, i ett trevligt område mellan Washington Square Park och Union Square. Hotellet skapades under devisen ”Älskling, jag krympte The Ritz” och rummen är som små, tänkta, miniatyrer, av det anrika franska lyxhotellet. Glöm trenden med betongväggar, nakna glödlampor och industritema – här är det vackra takstuckaturer, höga och smyckade sänggavlar, och slottskänsla som gäller – även om rummen är små. Vi avslutar listan med en riktig pärla. Eller kristall snarare. Franska företaget Baccarat, leverantör av dyra kristaller till kungar och rikingar, har öppnat ett hotell i New York som fått mycket stor uppmärksamhet. När hotellet nyligen – innan det ens öppnat – bytte ägare, såldes det för två miljoner dollar per rum, vilket gör hotellet till USA:s högst värderade. Baccarat Hotel är fyllt med konst blackjack ketchum desperado, för att hylla företagets 251 år långa historia, med vackra prydnadsföremål och – så klart – med kristaller i olika former. Företagets välkända kristallkronor finns överallt, den första glimrar redan i entrén vid 53:e gatan. Det här är inte ett boende för den som reser på budget – hotellet riktar sig mot ett exklusivt klientel. Men man kan alltid smyga in i den Versaillesinspirerade baren och ta en drink.
Ett bra alternativ för den som hellre bor bland vanliga NYC-bor än med andra turister runt Times Square. NYLO ligger i sköna kvarter på Upper West Side, nära Central Park och American Museum of Natural History. Hotellet har tre restauranger – och i området finns mängder av ställen att äta eller ta en drink på – och ett stort plustecken är att vissa rum har balkonger med utsikt över omgivningarna. Ungdomliga kedjan Aloft öppnar snart i Downtown och blir ett roligare alternativ till områdets ganska stela affärshotell. Läget är perfekt för den som vill utforska nedre Manhattan, nära World Trade Center, Wall Street och Brooklyn Bridge. Gratis wifi i hela hotellet, lounge och hipp lobbybar. Industriell elegans är temat för det här 22 våningar höga hotellet i Midtowns Garment District. Inredningen är smakfull ibland, lite knasig ibland och servicen alltid vänlig. Takbaren Spyglass serverar goda drinkar och vackra vyer över Empire State Building och Chrysler Building. Wifi är gratis i hela hotellet.
Vi har redan nämnt den här nygamla klassikern på Allt om New York. Legendariska Knickerbocker Hotel öppnar på nytt i år, med en takterass intill Times Square som ser ut att bli något alldeles extra. Ett dyrare hotell som nog blir en favorit för den som har något att fira. För bröllopsdagen kanske, eller en finare födelsdagsresa. Inredningen inspireras av hytterna i klassiska kryssningsfartyg, med mörka träpaneler och smarta lösningar – väggspegeln gömmer en strykbräda till exempel. Låter det gammeldags? Bara till ytan. Alla rum har ljud från Beats by Dr. Dre och en Android-smartphone som får användas av gästerna. Restaurangen i bottenvåningen, Kingside, har fått bra kritik för sin nyskapande amerikanska mat, men mest talar man om takbaren på 29:e våningen med utsikt mot Central Park. Ett kul alternativ för den som reser med familjen – The Paul har rum med rejäla våningssängar. Men hotellet har också helt vanliga hotellrum med dubbelsängar, så klart. Avskalad, modern interiör. Väggarna pryds av citat av olika Paul: Newman och McCartney till exempel. Bra läge i trendiga NoMad. Vissa rum har utsikt mot World Trade Center, andra mot Empire State Building. 2015-04-22 Vem vill inte bo på ett nytt och fräscht hotell? I New York öppnar nya hotell varje månad, här listar vi de hetaste nykomlingarna från de senaste två åren. Om författaren med “innankrom” avser det jag tror att han menar stavas detta ord ‘inkråm’ på svenska. Det är möjligt att några som bor på södra Öland är ‘allvarliga’ nog, men platsen där de bor stavas inte så. Hur ser de löv ut som författaren kallar ‘mörkna’? Ofrivillig vet jag vad det är. Och oförvitlig. Men… “oförvillig”? “Levandegöra” betyder inte “att ge något dött liv”, och ingen annan än författaren skulle förklara detta ord med “förmågan att återuppväcka de döda”. Om sådant berättas mest på annan plats i världslitteraturen. ‘Levandegöra’ är i dag uteslutande detsamma som att ‘återge [t.ex. en historisk händelse] på ett åskådligt sätt’. Comin’ in for landin’ at Campbell Island Den som använder det vardagliga och stillsamma som litterär [och vetenskaplig] ‘metod’ riskerar även att rätt snart trötta ut sina läsare: alla vet hur tråkigheten ser ut. Det är därför en albatross alltid är en bättre bild än en död duva och ingen svensk skidbacke når upp till pisterna i Bäverbäcken. I hans bok ‘faller’ texten med författaren redan från första sidan. Ja, tidigare än så: på bokens omslag utlovas “en berättelsen om författaren själv, om dennes liv och historia”. Det låter stort. Det andas uppriktighet och ett självutlämnande mod utöver det vanliga. Dykar-Jenny till Freddie kocken i TV4:s Nyhetsmorgon: Jag älskar musslor! Men hur får man dem att bli bra? Hur länge ska de koka? Posted by garou on December 19th slots online paypal, 2010 ‘Enigmatisk’ betyder ‘gåtfull’. Men varför skriver författaren inte det då? Det är ju mycket bättre: mer ‘spöklikt’? En sådan som han borde förresten inte få skriva alls. Ingenting är för obetydligt för att ta en plats i författarens supersensitiva medvetande. Men bara om det i ett eller annat avseende har med honom själv att göra. Ingenting är heller för stort för att rymmas där: i författarens vetenskapliga kosmos ingår även allting som har med människans existens på jorden att skaffa. Det är inga små saker författaren talar om då. Men i hans låtsasvärld av bara blommor och barn väger världsordningen lika lätt som en tändsticka utan plån. Samma sak kunde även uttryckas så här: författarens universum är precis så stort att bara han själv får plats där. Jag kanske gick miste om Julbordet. Men tro inte att jag blir utan Tomte: jag har min egen. Och Tomtens hjälpreda med svans som drar hela lasset med alla paket. Vad betyder ett Bord…?? “Att kritiskt granska sin egen textproduktion kan […] bidra till att klargöra vad man egentligen har försökt säga under alla år”. Det hade varit bättre om författaren bestämt sig för det innan. “Man måste veta vem man skriver för, vad man vill ha sagt och hur det man försöker uttrycka uttalas på bästa sätt”, utropar författaren vidare och som i en hallucination han inte förstår. Och strax efteråt: “Det går helt enkelt inte att skriva hur som helst eller om vad som helst”. Dessvärre är hans egen bok ett exempel på motsatsen. Posted by garou on December 22nd, 2010 Det var O’Haras lever som inte klarade de ytterligare svåra påfrestningarna efter ett liv av för många drinkar och för mycket festande: “In a sense he died of alcoholism”, sa en av hans pojkvänner efteråt. I deras botaniska trädgård tävlade jag en sommarnatt i ösregn för mer än 40 år sedan mot dubble olympiamästaren i modern femkamp Lars “Lacke” Hall i (den icke olympiska grenen) häcklöpning över rhododendron tills polisen avbröt oss med ficklampor under paraplyerna och schäferhundar som viftade på svansen: de sa att vi var diskvalificerade båda två. Vi fick inte gå ut genom den vanliga entrén i hörnet av Strandgatan och Sankt Olofs gränd heller, utan måste likt simpla inbrottstjuvar klättra tillbaka samma väg som vi kom en gång: över staketet. Men inte förrän den olympiske guldmedaljören hade skrivit autografer under polisparaplyerna till den lokala ordningsmakten i den dyblöta gotländska natten. Bara för att jag berättar det här får jag aldrig ett stöddigt stipendium av DBW. Har också fallit? Författaren säger att “[b]lomkrukorna på våra fönsterbräden ingår i en aktiv social kontext, en både ordnad men stundom också kaotisk verklighet, och de kan därför fungera som illustration till en fördjupad verklighetslära”. Är tillvaron verkligen så simpel? Om det är så, kunde ju varje filosof och alla kvantfysiker lika gärna vara… krukmakare. Eller arbeta i blomsteraffär? Gäller samma iakttagelse för alla ting människan omger sig med, hur banala de än kan förefalla? Skulle även jag förstå ‘livets villkor’ bättre om jag med ett allt annat uppslukande intresse studerade mina… skor? Måste jag plocka isär skorna först? Eller räcker det med att jag vrider och vänder på dem? Med O’Haras definition av trivialitetens (och självöverskattningens) totala obetydelse för konsten är författarens text snarare ‘dödsdömd’ än ett livs levande “exempel [som] pekar i riktningen mot en möjlighet [hur vetenskap bör och kan skrivas]”. Campbell Island (Motu Ihupuku) i södra Oceanien [52° 32’ 24” S, 169° 8’ 42” E] är hemvist för världens största koloni av häckande kungsalbatrosser. Det har jag lärt mig i boken 1001 Natural Wonders You Must See Before You Die, som är utgiven i samarbete UNESCO. “X-ologi är till stora delar en pseudovetenskap, det vill säga inte en riktig vetenskap, eftersom de vetenskapliga perspektiven enbart blir meningsfulla i ett litterärt narrativ”, säger författaren också. Men detsamma gäller de flesta andra vetenskaper: de blir så att säga inte heller ‘vetenskap’ förrän de presenteras i något slags ‘litterär’ form. Författarens verk är av bland annat dessa skäl och andra idiotiska iakttagelser en av de mest onödiga böcker jag någonsin har läst: den kan endast rekommenderas till dem som hatar litteratur. Posted by garou on December 22nd, 2010 Jag läste en bok för ett tag sedan. Eller… ja, det är rätt länge sedan nu, men jag tänker i alla fall recensera den nu. Jag tycker att boken är närmast skrämmande usel. Gissa vad det här är. Koden till den som vill kommentera en av de bästa bloggar jag känner. Hur många fler än jag är det som sitter med håret på ända och ögonen i kors? ‘Kaotiska liv’ förknippas ofta med överdriven konsumtion av alkohol och narkotika och brukar vanligen leda till en för tidig död. Strindberg slår som vanligt alla ur brädet: han levde rent av i Inferno ibland. Bredvid sådana bjässar står sig vår författare rätt slätt: han når inte de andra över klacken på skorna och är omöjlig att urskilja i deras kreativa kaos. Det närmaste ‘kaos’ läsaren kommer i hans bok är när författaren inte kan skilja en kniv från en gaffel när han ska placera besticken i rätt låda i köket. När sufflén sjunker, sjunker den snabbt. Författaren har skrivit en bok om sig själv, där han upphöjer författaren till allmän norm och vetenskapligt rättesnöre. Hans text passar vår tids nynarcissism som en hiphoppares bakåtvända sportmössa. Den nye Narkissos står och stirrar ner i samma gamla pöl som förut – men han är inte längre ensam. Och det han är mest intresserad av är åt vilket håll de andra i hans närhet riktar sina blickar. Men egentligen är den ett tecken på navelskådandets yttersta förfall: när man har kommit så långt som författaren och sett allt återstår bara den egna spegelbilden. “Till slut når vi språket, det alldeles rena och klara språket”, utropar den författare som själv skriver så här: “I samma stund som människan utesluts negligerar vi den appell som vi samtidigt uppenbarligen erfar. Ty om vi inte erfor en sådan appell mobile xbox 360, skulle vi inte så tydligt kunna vända oss ifrån människorna”. Jag påstår inte heller att jag förstår vad författaren menar. Men läsaren anar att han önskar framstå som en vetenskapens upprorsman: en x-ologins furst Kropotkin redo att slå de mäktige på käften. I själva verket är han en hemlös från kvarteret Ingenstans. Författaren är inte mer revolutionär än Ragge Rebell i gamla Café Norrköping i teve, om någon ännu minns honom. Jag kunde skriva samma sak om författarens bok som den stilistiskt briljante Stig Ahlgren sa om Sten Selanders diktsamling Sommarnatten att han är “tråkig som en påstigande i Alvesta”. Efter det skrev Selander aldrig några fler dikter. Cool cat in California Danmark har inte ett enda sådant underverk värt att besöka, tycker UNESCO. Snudd på mobbning. Tycker jag. Om inte de vita kritklipporna vid Møns klint duger kunde man kanske fuska lite. Kronborgs slott där en spöklik Hamlet irrade omkring i alkoverna. Jelling på Jylland där gamle kung Gorm (kanske) begravdes en gång. Så himla nogräknad får man inte vara. I Förordet till boken skriver författaren: “Den här texten har levt sitt liv genom mitt eget kaotiska liv. När jag sakta föll som människa föll också texten. När jag nu successivt återskapar mig själv som människa börjar också texten att träda fram. På samma sätt som jag lagt ett kollapsat liv bakom mig […]”. I ett Postskriptum skriver han samma sak en gång till: “[…] en text som levt sitt liv genom mitt eget. När jag sakta föll samman som människa, kraschade också texten. När jag nu successivt har lyckats återskapa mig själv som människa har också texten börjat träda fram. På samma sätt som jag har lagt ett kollapsat jag bakom mig […].” Men många har någon gång upplevt livet som svårt och svart utan att alla för den skull har ‘fallit som människor’. Detta gäller dock inte den snyftande skribentens inre kris: hans smärta är större än alla andras. O'Hara porträtterad Posted by garou on December 20th, 2010 Posted by garou on December 21st, 2010 Allting som uttrycks i skrift handlar om stil. Annars kan vi lika gärna vara utan. Därför kan det hända att den som vill ‘berätta en historia’ men inte kan hellre bör låta bli än försöka. Att tro något annat är som att vända sig till en trestjärnig kock och be honom att uttömmande tolka linear A-skriften bara för att han lagar så bra mat. Jag säger inte att han inte skulle klara det – men det är ingenting vi kan räkna med. Naturen har sin gång Författaren oroar sig på bokens sista rader över att han kanske “döm[er] allt för hårt” och för att han “är allt för kategorisk”. Den risken är inte stor och författaren inte så oförskräckt som han tror: hans text är så urvattnad på varje kontroversiell synpunkt att den inte kunde uppröra läsaren mer än tågtidtabellen mellan Krylbo och Tillberga. Författaren argumenterar med byxorna på halv stång: hans lika anonyma som svepande generaliseringar om namnlösa kollegers moraliska brister samt deras “föråldrade och dubiösa människouppfattning” blir till slut så enahanda att ingen hör vad han säger. Vem skulle då inte också falla som en gråsten från himlen till slut? Och vad menas med en “antifundationalist”: vad är det? Så här kan en Jelly Roll Original Creole Jambalaya se ut: Vem var “[d]en första människan”? “Inne i våra kroppar döljer sig ett outforskat mörker som måste belysas”. Vilket “tonläge” har “en kritiker”? Och talar alla ‘kritiker’ på samma sätt? Vad är det för skillnad på en liten och en stor paradox? Min hjärna brukar stanna på cirka tre sekunder när någon nämner matematiska formler. Men hur “komplicerad” är ekvationen A+B+C=D? PS. Om man vill ha musslor i sin jambalaya – och det vill man gärna – kokar man först en kasse färska (= levande) sådana på vanligt vis med en klick smör och schalottenlök i 3 ½ dl vitt vin. Släng i lite vitlök också, det skadar aldrig. ‘Kaotiska liv’ rymmer, så länge de varar, gärna ett stort personligt mod och en äventyrlighet utöver det mediokert slätstrukna samt ibland även ett slags ‘bohemisk’ genialitet: de brukar tillskrivas sådana existenser som författare och konstnärer, rocksångare och skådespelare med sällsynt begåvning men utan någon vidare ordning alls på sådant andra anser vara det mest väsentliga i tillvaron. Författaren påstår att han saknar barnen i det ‘vetenskapliga narrativet’. Än sen: alla babblar om barn i dag. Barnen är framtiden, liksom typ va? Men alla har vi varit små. Även Caligula var ett barn en gång. Det var Ingjald illråde och Erik blodyx och Mackie kniven också. De enda barn läsaren möter i författarens bok – utom en massa slött småprat om barn ‘i allmänhet’: “ty barn är ju alltid barn, inte sant” – är fotografier av hans egna. Och så ett rätt ruskigt porträtt av författaren: “Ego som ung. Med bössa”. Författaren påstår att han har tagit bilden av den lille pojksoldaten själv. Det tror inte jag. Vad bilden alls har i boken att göra kan ingen heller förstå. Jelly Roll Morton and His Red Hot Peppers Författarens “farfars far ägde en kråsnål” samt från år 1919 även “gården X-sätra” utanför Y-köping. Författarens morfar “hade ett stort konstintresse och han och mormor var personliga vänner till ett flertal franska konstnärer”. Under “brinnande krig” skickade morfar och mormor “[s]kor och penslar […] från Y-köping till Paris, genom granateld och fallande bomber, förbi lemlästade människokroppar och utbrända städer” i utbyte mot “en mindre målning” som reste till Sverige “[ö]ver samma fasansfulla vägar, men i andra riktningen”. Det var fint gjort av mormor och morfar. Men författaren talar om skor och några målarpenslar i ett postpaket som vore dessa ting hemliga agenter på livsfarligt uppdrag bakom fiendens linjer. Är ‘bisarrt’ det ord jag letar efter? Farfar körde bil samt var “expert på gräs” och dessutom ägare till “en gasmask, en handgranatattrapp och en oslipad bajonett” som författaren “lekte med som barn”. På så sätt har även författaren, som är född på 60-talet, “upplevt [andra världskrigets] konsekvenser”. Häpp? Första ön i känd arkipelag Posted by garou on December 22nd, 2010 Yngste nobelpristagaren någonsin Struntade i giraffer Smält rikligt med smör i (helst) en sådan där gammal gryta av gjutjärn som mormor och alla farmödrar hade förr samt lägg i korven och paprikan. Låt puttra i 5 minuter under omrörning. Tillsätt sedan mjölet och låt det puttra i ytterligare några minuter. Häll därefter i tomaterna, löken, riset, vitlöken, persiljan och vattnet/vinet. Krydda. Låt det koka i 1 ½ timme, eller tills vattnet/vinet försvunnit. Lägg i räkorna och strö ytterligare persilja över rätten, som räcker till (nästan) 8 personer. Bon appétit! Eller: kör så det ryker! Författaren efterlyser det “personliga tilltalet” inom vetenskapen. Men det har andra gjort före honom: det händer att jag försöker skriva så själv ibland. Fast om det ‘personliga’ bara handlar om Ego. då blir det lätt lite tjatigt. Och övergår det ‘personliga’ strax till det… privata. Men då ska det förstås vara ‘privat’ också. Jag menar: privat på riktigt. Inte bara bullar och båtar och annan banal bråte från bersån i bostadsrättsföreningen Ingenstans. Då är det modiga steget snubblande nära pekoralet. Boken inleds med en dikt av Frank O’Hara: Heroic Sculpture. Författaren har fått för sig att den “understryker att vi är djur enbart när vi tänker oss själva som djur. Vi är alltså inte djur eftersom vi har förmåga att tänka […]”, upplyser han alla som inte är lika bekanta som han med amerikansk 50-talspoesi. Men nu handlar nog O’Haras dikt inte framför allt om det författaren tror, utan mer om kärlek mellan män: pojkvännens nakna torso, &c. Det berättade Allen Ginsberg och Lawrence Ferlinghetti för mig en kväll i september 1982 på Ferlinghettis City Lights Bookstore i San Francisco. Författaren skyller sitt ‘fall’ på ett eget “kaotiskt liv”. Han är av en annan ull än alla andra forskare: endast han har brottats med Belsebub och tävlat i kulstötning med kaos, och bara han har sluppit levande ur Kerberos käftar. Vetenskapens lilliputtar är alla vi andra: vi som aldrig har upplevt något mer spännande än Melodifestivalen i teve och tre tanter på (väg till) marknaden i Nora. Det är så självtillräckligt att det är svårt att ta på allvar. Men det bör man nog göra, eftersom det är just vad författaren gör. Han kräver också med den dummes arrogans att andra forskare ska ägna sig mer åt självkritik. Campbell Island upptäcktes 1810 av kapten Frederick Hasselborough på sälfångstfartyget Perseverence. Rederiet Hasselborough seglade för hette Campbell & Co, och så fick även ögruppen heta. Den 4 november samma år drunknade kaptenen i fjorden Perseverence Harbour tillsammans med den unga Elizabeth Farr och tolvårige George Allwright från Sydney. Vem av dem var mäktigast år 2010? frågar Aftonbladet och vill att jag ska rösta på någon mer eller mindre känd person som tidningen själv har valt ut åt mig att handplocka till den tunga titeln Mäktigast i Sverige. I O’Haras dikt förekommer även strofen “staring into light”. Detta får föfattaren att börja prata om “upplysningstiden”, då “man mer systematiskt började snitta upp kroppar”. När samma strof citeras senare i boken handlar den inte om upplysningstiden längre, utan är i stället ljuset från lyktor i händerna på ett gäng nattvandrande skärgårdsspöken i gåsmarsch över en lerig åker: “[…] och så kan metaforen stå för sig själv”. Eller… trilla omkull? Falla, rent av? Om det är jambalaya på gång tar det väsentligt längre tid. Då är man fler som lagar också: därför behövs mycket mer vin som alla dricker hela tiden. Och så le jazz hot på hög volym. En platta med Jelly Roll och hans Red Hot Peppers passar bra: jag brukar stoppa Wild Man Blues i spelaren. Händelsen gav upphov till den romantiska berättelsen The Lady of the Heather av Will Lawson. Det är en blandning av fakta och fiktion om en dotter till den skotske tronpretendenten Bonnie Prince Charlie, som blivit deporterad till Campbell Island för att hon hade konspirerat med jakobinerna. Det är hon som är berättelsens Elizabeth Farr från närbelägna Norfolk Island: Fru Fredlös var i verkligheten snarare ‘a ship girl’ än den landsförvisade dottern till en prins. Posted by garou on December 21st, 2010 Posted by garou on December 21st, 2010 Och i det tal Rivers höll vid O’Haras begravning i juli 1966 sedan denne hade blivit påkörd av en strandjeep på Fire Island utanför New York när han just fyllt 40:
0 Comments
Leave a Reply. |